Hörreni, vet ni vad? Det är ett nytt år imorgon.
2008 har varit helt jäkla sjukt. Det har nog varit det konstigaste året i hela mitt liv, tror jag.

Januari började rätt.. Ja, konstigt.
Natten till 1 januari spenderade jag smsandes med J. Jag var i Uppsala och folk dansade.
Men inte jag inte. Jag ångrar det lite såhär i efterhand faktiskt.
Natten till 3 januari eller något sådant satt jag ute på verandan ungefär hela natten och pratade i telefon. Jag drog på mig en rejäl förkylning minns jag. Det sög.
Men jag var åtminstone glad. Det inbillade jag mig åtminstone.

I slutet av januari drog jag till Stockholm för att besöka Cybergymnasiet. Skolan var super och jag var glad.
Stockholm är ju trots allt en av de underbaraste städer som finns.
Jag hann träffa J någon timme också. Det var jag också glad över. Trots att det kändes skitkonstigt.

Februari var också en smula konstigt. Jag bytte umgänge lite. Eller, jag började hänga mycket med Nina. 
Mycket mer minns jag inte av februrari. Förutom att jag bråkade med J, som vanligt.

Mars har jag inget särskilt minne av. Jag hängde mest med Nina och var glad. Det blev nog rätt mycket Sandbäcks tror jag.
Och så bråkade jag med J och var trött.

I april lekte livet på dagarna, och på kvällarna bråkade jag med J (surprise!).
Anton försvann för några månader och jag fyllde sexton. Att inte en enda släkting hade tid att komma på min födelsedag var ju en annan femma. Mormor kom visserligen, men det var liksom hennes party också eftersom hon fyller år dagen innan mig, så det räknas inte riktigt att hon var där. Men det är väl smällar man får ta om man envisas med att fylla år på valborg. Jag fick åtminstone en blombukett av J.

I maj snöade det. På alla sätt och vis.
19 maj fick jag ett sms som förmodligen var menat att göra mig ledsen, men jag blev faktiskt glad. Hemskt men sant.
Eller ja, klart jag blev ledsen också. Men det kändes mest bara skönt.
Resten av maj var jag skitglad. Och jag fick nya brillor. Det var soft.

Mycket intressant vår, tycker ni inte?
Våren var förresten ett helvete i skolan också. Det var sjutusen saker som skulle göras och jag fick panik.
Jag lyckades dock fixa helt okej betyg till slut ändå, och det var ju det som var hela grejen.

9 juni gick slutade jag nian. Det var lite sorgligt, men mest skönt. Jag var smått trött på rätt många i klassen.
Tio år är kanske lite för länge för att man ska orka med varandra.
Dagen innan, den 8 alltså, sjöng jag på avslutningsshowen. Men det ska vi tala tyst om.
Livet lekte, men jag klagade såklart ändå. Klagomål har alltid varit min specialitet.
Om dagarna hängde jag mest med Nina på Bullsjön eller på något annat trevligt ställe.

Juli var nog den mest dystra månaden på hela året tror jag. Jag kände mig ensam som fan och allt vad gymnasieval hette gick åt helvete. Jag har alltid sagt att jag aldrig någonsin skulle kunna gå samhällsprogrammet. Vet ni vad jag mer har sagt? Att jag absolut aldrig någonsin skulle stanna kvar i Malung.
Det enda bra i juli var att jag umgicks med Emelie och att jag började umgås lite med Ida igen.
All städning på nätterna var också rätt härlig faktiskt.

I augusti började jag gymnasiet. Vart då? Samhällsprogrammet i Malung, såklart. Det visade sig dock bli rätt bra.
De sista veckorna av sommarlovet hängde jag fortfarande med Emelie, och en del med Ida. Det var super.
19 augusti, dagen efter att jag börjat gymnasiet, drog SP08, SP07, NV08, NV07 och TE08 iväg på en förbannad jävla fjälltur som blev helt okej när jag tänker på den såhär i efterhand. Jag trodde att jag skulle få knalla själv längst bak med Susanne och Marit, men icke! Längst bak gick jag visserligen, med Susanne och Marit, men inte själv. Jag gick nämligen med Ida, och jag tror att det var så det började faktiskt. Den nya bekantskapen med Ida alltså.
Vi hittade på en fin låt också när vi väntade på att få äta.
Såhär löd den:

Visa från fjället

Vi går över daggstänkta berg, fallera
För att komma fram till lägerplatsen idag
Och sorger har vi inga, för snart besticken klinga
Vi går över daggstänkta berg, fallera

Vacker, eller hur? Det tycker åtminstone vi.

Lite promenader och seriöst snack blev det där på fjället också. Mycket trevligt och mycket lärorikt.
Vill ni mot all förmodan veta mer om fjällturen finns det några fjällrapporter här på bloggen någonstans i arkivet.

Resten av augusti var jag lite less. Jag var inte alltför nöjd med klassen och jag och Ida klagade på allt.
Men rätt bra hade vi det ändå.

September och oktober var rätt lika. Jag deppade mer än nödvändigt och tyckte synd om mig själv.
Kär var jag också. Ja, annars hade jag nog inte varit så deppig.
Mer om det säger jag inte.
September var nog den månad som Anton kom tillbaka också tror jag. Det var super.

Större delen av november var ungefär som september och oktober, men i slutet hände någonting.
Jag orkade inte deppa längre och insåg hur oerhört patetisk jag är större delen av tiden.
Sådär superbra gick det ju inte eftersom jag helt seriöst inte hade en aning om hur man var positiv. Men det gick åtminstone någorlunda.

Tack och lov så blev december bättre. Björn var supersmart och sa massor av smarta saker (allt löser sig om man tar dagen som den kommer, till exempel), så han fick bli min livscoach.
Och jag var positiv. Det kunde till och med gå några veckor utan att jag var bitter, och det är inte illa alls.

Ja, och nu sitter jag här. 31 december 2008.
Jag är lika hopplöst kär som i höstas, jag tycker lika illa om mig själv som i höstas och jag skjuter fortfarande upp allt skolarbete, precis som i höstas.
Men. Jag bryr mig inte lika mycket längre. Jag tänker inte lika mycket. Går allt åt helvete så gör det det, jag kan inte göra så mycket åt det ändå. Och jag kommer inte alltid att tycka om Mr X (som han så fint heter, vilket ni förmodligen förstått under hösten). Jag kommer heller inte avsky mig själv resten av livet. Förmodligen ett bra tag till, men inte alltid.
Och skolarbetet.. Ja, det går nog åt helvete ändå.

Jag är rätt pepp på 2009 faktiskt.
Ni vet det där man säger varje år, "det är året ska bli bra!" och "det här är året då allting kommer bli annorlunda!" och sedan är det fortfarande samma skit i slutet av året. Så ska det fan inte bli nu.
2009 ska jag vara glad och må bra, och jag ska våga. Så äre.

Gott nytt år på er.

Vet ni vad?
Nej. Inte jag heller, faktiskt.

Vad fasiken har jag en blogg för? Jag skriver aldrig ändå.
Berätta för mig vad sjutton ni vill läsa om, för jag har ingen aning om vad jag ska skriva här längre.
Det känns så lamt att skriva "jaha, idag har jag tittat på tv och det var sååå tråkigt och tvshop är bäst och blablabla".
All sån skit slänger jag ju redan ut på bilddagboken.

Jag vet att jag frågat förut, men jag måste verkligen få veta. Annars slutar jag med denna skit.

Vad vill ni läsa?