Medicin är till för att tas?
Jag har funderat på en grej.
Jag borde börja ta min medicin igen. Det var så längesen jag tog den att jag faktiskt inte riktigt vet hur mycket och när jag ska ta den, men det står förhoppningsvis någonstans.
Jag måste ta den. Jag tror inte att min läkare blir alltför glad annars. Han har inte varit det förut, och då har jag ändå tagit den någon gång. Nu har jag nog inte tagit den på typ.. Ett år.
Ajdå.
Jag borde börja ta min medicin igen. Det var så längesen jag tog den att jag faktiskt inte riktigt vet hur mycket och när jag ska ta den, men det står förhoppningsvis någonstans.
Jag måste ta den. Jag tror inte att min läkare blir alltför glad annars. Han har inte varit det förut, och då har jag ändå tagit den någon gång. Nu har jag nog inte tagit den på typ.. Ett år.
Ajdå.
Några ord på vägen bara
Det är förbannat dumt att lita på någon. Det är helt sant, faktiskt.
Oavsett hur pålitlig en person verkar bör du aldrig säga någonting som du inte vill fler ska veta, för tids nog får folk veta ändå. Du kan aldrig veta vem som säger vad, och vem som lyckas hålla tyst om just det du har att berätta.
Om du tvunget måste berätta någonting för någon som ingen annan ska få veta, berätta det då för en helt främmande människa, helst på en annan ort. Risken att någon du känner får veta det du sagt minimeras då.
Detta inlägg kan verka vara ett inlägg skrivet av pessimistiska Evelina, men det är det inte, det är skrivet av realistiska Evelina.
All text ovanför är helt och hållet tagen ur det verkliga livet, personliga erfarenheter alltså.
Jag har kort sagt gjort några misstag åt er.
Oavsett hur pålitlig en person verkar bör du aldrig säga någonting som du inte vill fler ska veta, för tids nog får folk veta ändå. Du kan aldrig veta vem som säger vad, och vem som lyckas hålla tyst om just det du har att berätta.
Om du tvunget måste berätta någonting för någon som ingen annan ska få veta, berätta det då för en helt främmande människa, helst på en annan ort. Risken att någon du känner får veta det du sagt minimeras då.
Detta inlägg kan verka vara ett inlägg skrivet av pessimistiska Evelina, men det är det inte, det är skrivet av realistiska Evelina.
All text ovanför är helt och hållet tagen ur det verkliga livet, personliga erfarenheter alltså.
Jag har kort sagt gjort några misstag åt er.
Ett steg mot optimism?
Jag har kommit på en grej.
Jag var ju inte direkt överlycklig när jag fick reda på den där fjällturen, men om jag nu ska övergå från pessimist till optimist kan jag ju åtminstone försöka se turen som någonting roligt och lärorikt.
Jag har faktiskt aldrig testat tänka så om någonting som jag egentligen inte vill, så det är väl på tiden.
Det fungerar ju kanske.
Jag var ju inte direkt överlycklig när jag fick reda på den där fjällturen, men om jag nu ska övergå från pessimist till optimist kan jag ju åtminstone försöka se turen som någonting roligt och lärorikt.
Jag har faktiskt aldrig testat tänka så om någonting som jag egentligen inte vill, så det är väl på tiden.
Det fungerar ju kanske.
En lista kanske vore bra?
Jag tror att jag ska göra två listor. En "Evelina är" och en "Evelina ska bli". Som ett slags steg i rätt riktning (med siktet på min optimistiska sida alltså).
Jag tycker att det låter mycket bra, därför gör jag så.
Så är det faktiskt
Ibland kan man har så ofantligt fel om saker om ting.
Jag upptäckte det precis när jag läste lite gamla inlägg.
Och vet ni? Jag och Evelina har kommit överens om att jag borde bli med optimistisk.
Det är sant faktiskt, hon sa att hon tyckte att det behövdes.
Jag lyckades ju bli mer ordningsam när hon sa att jag var för stökig, så varför skulle det inte funka den här gången?
Om man lyssnar på Annika Norlins sommarprogram i P1 nog många gånger klarar man allt.
Jag upptäckte det precis när jag läste lite gamla inlägg.
Och vet ni? Jag och Evelina har kommit överens om att jag borde bli med optimistisk.
Det är sant faktiskt, hon sa att hon tyckte att det behövdes.
Jag lyckades ju bli mer ordningsam när hon sa att jag var för stökig, så varför skulle det inte funka den här gången?
Om man lyssnar på Annika Norlins sommarprogram i P1 nog många gånger klarar man allt.
Det är inte farligt att inte kunna allt
Har du någon gång blivit sådär lycklig över att kunna någonting som någon annan inte kunde? Någonting som den andra egentligen förväntas kunna, men som inte fixade det? Det har du antagligen.
Du har säkert också varit den som står och tänker eller viskar att "Fan vad mallig hon blev bara för att hon kunde det där!" Det kallas avundsjuka. Eller kanske ilska över att du inte kunde det som han/hon kunde, men det är i princip samma sak.
Är inte det egentligen ganska löjligt? Jag menar, du fick troligen hjälp med det du inte kunde, du lärde dig kanske någonting av det och du kan troligen någonting annat som den andra personen förväntas kunna men inte kan. Jag ser inte det skrämmande i att inte vara bäst på allt, oavsett om du förväntas var det!
Även om du inte gillar den andra personen så är han/hon faktiskt bättre än dig på någonting, men du är med hundra procents säkerthet bättre än den adnra personen på någonting annat.
Det jag nyss skrev blev säkert väldigt upprepande och osammanhängande, men det var lite tankar jag fick då jag stod och diskade nyss och tänkte på slöjden.
Du har säkert också varit den som står och tänker eller viskar att "Fan vad mallig hon blev bara för att hon kunde det där!" Det kallas avundsjuka. Eller kanske ilska över att du inte kunde det som han/hon kunde, men det är i princip samma sak.
Är inte det egentligen ganska löjligt? Jag menar, du fick troligen hjälp med det du inte kunde, du lärde dig kanske någonting av det och du kan troligen någonting annat som den andra personen förväntas kunna men inte kan. Jag ser inte det skrämmande i att inte vara bäst på allt, oavsett om du förväntas var det!
Även om du inte gillar den andra personen så är han/hon faktiskt bättre än dig på någonting, men du är med hundra procents säkerthet bättre än den adnra personen på någonting annat.
Det jag nyss skrev blev säkert väldigt upprepande och osammanhängande, men det var lite tankar jag fick då jag stod och diskade nyss och tänkte på slöjden.
