Det blev en hel del riktigt kassa uppdateringar igår, jag ber om ursäkt.
Ett inlägg som tydligen inte publicerades måste jag faktiskt lägga in lite snabbt.
Det löd såhär:

Visa från fjället

Vi går över daggstänkta berg, fallera
För att komma fram till lägerplatsen idag
Och sorger har vi inga, för snart besticken klinga
Vi går över daggstänkta berg, fallera

Ida & Evelina

Melodin kan ni förmodligen redan. Visst var det vackert?
Det var förresten hungern som lockade fram vår kreativitet.

Jag tyckte ju att fjällturen skulle bli en plåga, vilket den var ibland också, men inte bara. Riktigt trevligt var det många gånger, och själva vandringen hade inte varit speciellt jobbig om inte ryggsäcken haft en vikt på ungefär.. Massor av kilon. Och att det var cirka en och en halv mil till lägerplatsen var inte trevligt för psyket faktiskt.
Den här turen var faktiskt mer psykiskt jobbigt än det var fysiskt (att jag har sjukt ont i axlar och rygg är ju egentligen inte vandringens fel, det är ryggsäckens).

Lite förvånad blev jag under turen också, och det var endast jag som förvånade. Nej, det var lögn, det fanns fler som förvånade, men jag själv gjorde mig mest förvånad. Nu blev det här kanske lite krångligt, men om det är till någon hjälp kan jag försöka sammanfatta med att Annika Norlins texter passar in lite mer än förut (ganska rejält mycket nu alltså).

Nu ska jag sluta kasta mundiarré (nytt ord jag lärde mig igår) och gå härifrån.