Jag har varit relativt tyst om mina känslor från den 19 maj, men nu tänker jag skriva av mig.

Den 19 maj borde jag kanske ha gråtit och blivit hysterisk och självmordsbenägen enligt dig, men inget av det där hände. Jag kände mig endast likgiltig och totalt.. Ja, jag vet inte. Jag brydde mig i alla fall inte. Jag kände nästan en lättnad, och jag kände att jag aldrig någonsin mer tänker bry mig, för du har fått dina jävla chanser, men du har sabbat allting varenda gång genom din brist på tillit.
Egentligen har jag nog inte brytt mig överhuvutaget det här året, för det du sa i december förra året stämde verkligen inte.
Varenda dag sedan den 19 maj har jag mått så jävla bra så det är inte sant. Jag har inte mått såhär sen jag var 12 ungefär, och det är så underbart att känna såhär! Du borde testa någon gång.

Allting som hänt de fyra senaste åren har egentligen varit totalt skit. Nu är jag så jävla trött på att trycka ned mig själv och jag är så förbannat trött på att ni hjälper mig. Den här sommaren kommer verkligen att bli den bästa någonsin, för nu ska ingenting få stoppa mig från att vara lycklig. Ingenting kan komma emellan.

Att vara död i fyra år, och sedan minnas hur det var att leva, är både skönt och så jävla irriterande. Skönt, eftersom det var så jävla skönt att leva, irriterande, eftersom det är så irriterande att inse att man faktiskt varit helt jävla död i fyra jävla år.

Nej, i sommar kommer Evelina tillbaka, det kan ni slå er i backen på.

(Det kanske är inlägg som detta som gör mig till en dålig människa ibland, men som sagt, jag bryr mig inte mer.)


Tack Nina K.