Nu har jag massor av tankar jag ska försöka få ner!

För det första, vad i helvete har de gjort med Ahlgrens bilar? De rosa bilarna har i princip blivit röda! Jag blev äcklad bara av att titta på dem. Uäh! Påsen jag öppnade för flera timmar sedan har jag knappt rört, och jag gissar på att jag kommer ge bort den. Så fruktansvärt vidrigt.

För det andra, jag insåg i torsdags att jag måste lära mig njuta av livet. Jag är sjutton år. Det innebär att livet snart är slut. Nej okej, kanske inte. Jag tror att livet håller på hela livet faktiskt, men man måste ju sätta igång det först! Och det har inte jag gjort ännu. Har man ett härligt liv om man gnäller hela tiden för allting? Nej, det har man inte. Har man ett liv om man inte lever härligt? Nej, egentligen inte. Då finns man bara i princip. Som vakuum ungefär.

Jag satt ute i solen igår och tänkte på detta. Skola, jobb, vänner, allt ångestframkallande. Varför bryr man sig så mycket om att allt ska vara så perfekt? Det är klart att man vill att allt ska vara så perfekt det kan bli, men varför bryr man sig så mycket, och varför tänker man på att försöka få det perfekt? Då är ju allt redan förstört. Man kan inte planera perfektion. För det första så finns det inte, men om vi bortser från det, så funkar det ändå inte. "Perfektion" uppstår ju när alla pusselbitar får hitta sin egen plats, och det funkar ju inte om man försöker bestämma vart allt ska ligga, oavsett om det passar eller inte.

Jag får panik om jag inte gjort en skoluppgift. Varför det? Jo, för att jag är rädd för att något ska bli fel. Det är klart att man ska sköta skolan och lämna in allt, det är inte det jag menar. Jag menar bara, vad i helvete gör det om uppgiften lämnas in lite sent, eller om den inte är så superbra? Även om man egentligen kan bättre, så kan man förmodligen inte bättre just då, för då hade man presterat bättre. Om man kunde och orkade. Just då.
Huvudsaken är ju att du själv vet att du kan, egentligen. Och om du nu inte kan, ja då är det så. Det var inte så jäkla noga.
Livet faller inte samman. Jag måste bara försöka fatta det.

Björn sa en smart grej idag. En helt sjävklar grej, och det var nog ungefär det jag tänkte på igår, men aldrig riktig kom fram till.
Man måste uppskatta och se det som finns nu, annars kommer man aldrig uppskatta någonting mer än det som varit. Det som man hade kunnat uppskatta för längesedan, när man fortfarande kunde få det att vara längre.
Jag tror att väldigt mycket förstörs på grund av dålig uppskattning. Det är väldigt synd, för det finns så mycket fint.

Jag har varit med om massor. Faktiskt. Saker som varit helt fantastiska, men som jag inte uppskattat till hundra procent förrän nu. Det är synd.
Jag hoppas att jag lär mig någonting, och inte bara snackar.