evelinamarina

Jag kom att tänka på en låt idag som jag inte har hört på jättelänge. Låten är superb, jag älskar den.
Den var med i The O.C för typ, längesen. Om någon nu skulle bry sig om att veta det.

Bull X1 - Eve, the apple of my eye

Jag börjar bli riktigt riktigt trött nu. Och det är minst två timmar kvar!
Förhoppningsvis orkar jag.

Vad har jag gjort idag? Jag har läst klart Twilight på engelska,  så imorgon börjar jag på När jag hör din röst igen.
Nice!

För övrigt anser jag att Anton ska ha tid med en filmnatt med mig i veckan.

Ibland vill man döda någon, och ibland borde man få det också.
Jag hade tänkt att jag inte skulle bry mig ett skit idag, men allt går emot mig.
Fy fan för allt.

Anton kände sig bortglömd, vilket självfallet är väldigt fel.

I lördags var jag då hemma hos Anton och tittade på Nightmare Before Christmas. Jag tyckte inte alls om filmen, men jag tycker om Anton, så det var rätt super ändå. Även om jag inte var så pepp då heller.

Och idag fyller Petter 17 år! Grattis till honom!

Det har hänt en hel del de senaste dagarna.
I tisdags till exempel, då pratade jag med Sandra. Jag hade inte pratat med henne riktigt sedan i somras. Vi behövde nog prata. Jag har hunnit bli lite "osams" med henne också, men det är tack och lov löst. Förlåt igen.
Bio har jag varit på också, med massor av folk. Det var första gången jag var på bio sedan i somras. Lite av en nostalgivecka alltså. Vi tittade på I taket lyser stjärnorna. Den var inte så himla bra faktiskt. Boken var mycket bättre.
I torsdags var Hector i skolan, så vi lyssnade på honom. Jag gillar honom apmycket. Han är så sjukt trevlig och omtänksam och allt annat bra du kan komma på.
Och nu i helgen har det varit Fighting the darkness. Jag måste nog säga att det sög, även om basisten i Billion Dollar Babies var ganska så väldigt snygg.

Och idag. Ja, idag har jag tittat på Twilight med Sandra. Hon verkade inte gilla filmen sådär jättemycket, men vi har väl aldrig haft samma smak då det gäller någonting i princip, haha. Men det var mycket trevligt ändå! Det måste göras om.
Vid typ 18 drog jag till kyrkan med pappa och lyssnade på Hector igen, som för övrigt fyller 26 idag.
Ja, annars har det inte hänt så mycket mer idag, jag har spelat lite gitarr. YouTube är alltid grejen om man vill lära sig någonting.

Det blev en bra tisdag. En viktig tisdag till och med.
Och det är verkligen inte illa.

Nu har jag förresten fått Twilight på engelska. Dock borde jag nog inte börja läsa förrän jag är klar med bokrecensionen i svenska. Det kan nämligen ställa till en hel del att läsa två böcker samtidigt har jag märkt. P.S. Jag älskar dig! fick hänga med också när jag beställde förra veckan. Jag hoppas att boken är bättre än filmen, även om filmen är bra.
Bra böcker är nog lite som en drog för mig.

Vintern är jäkligt seg alltså. Det är kallt, snöigt, vitt och det tar aldrig slut.
Jag längtar till sommaren! I år kan den bli bra.
För övrigt körde jag rejält på ett naturprov idag. Men det hade jag räknat med. Jag hade inte brytt mig ett dugg om att plugga, och som man sår får man skörda.
Och imorgon är det tisdag. Man kan skylla allt dåligt på tisdagar har jag lärt mig.

Jag har ägnat dagen åt att läsa När jag hör din röst som jag lånade av Emelie igår.
Det var nog aningen dumt, på flera olika sätt.

Jag förstår inte vad som är grejen med Twilight. Så fort jag läser en bok i serien blir allt annat så fruktansvärt meningslöst och oviktigt. Karaktärerna och livet i Forks blir allt för några dygn. Det är helt sjukt.
Allt annat blir så meningslöst att jag faktiskt börjar fundera vad sjutton meningen med livet är. Inte sådär deprimerande direkt kanske, mer spontant. Okej, lite deprimerande.
Hela Twilight-grejen blir så äckligt verklig för mig att allt annat till och med blir avskyvärt. Inte ens tankarna på honom känns verkliga. Särskilt inte de. Det blir bara så sjukt konstigt.

Dessutom fick jag huvudvärk på grund av allt läsande.

Jag tittade förresten på filmen idag också. Det var lite av en besvikelse. Allt gick så snabbt i jämförelse med boken, så det kändes mer som en trailer. Väldigt synd.
Men jag tyckte om filmen ändå. Och jag gillar skådespelarna, förutom att de är oerhört dåliga på att visa att Edward och Bella är kära i varandra.

Om det funnits en lista över mest spelade låtar på Spotify så hade denna varit mycket högt upp.


Glycerine - Bush

Jag behöver nog inte ens säga någonting.

Vad gör man om man måste läsa en bok på engelska till v.8 samtidigt som man vill läsa Om jag kunde drömma en gång till?
Man beställer Twilight, förstås.

Jag är medveten om att mina senaste inlägg har handlat om samma sak, men ni sa ju faktiskt att ni ville läsa om mitt liv.

Som ni gissningsvis har förstått redan så har jag läst ut Om jag kunde drömma. Det är helt sjukt hur karaktärer lyckas bli så verkliga. Om jag inte hade vetat om att det finns tre böcker till hade nog jag varit död nu.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra när sista boken är slut.
Och filmen. Ja, den hade premiär i Sälen igår. Tror ni att jag ville dit? Ja, det ville jag.
Fast ändå inte. Jag är nämligen lite rädd att den förstör allt det fina med boken, samtidigt som jag tror att det är omöjligt. Filmen kan inte vara dålig.

Jag vaknade halv tolv imorse. Klockan tolv klickade jag på radion och lyssnade på Tracks (där Metro Station för övrigt utmanar). Jag lyssnade i en halvtimme innan jag var tvungen att ta upp boken och läsa den bästa delen.
Det var nog första gången jag lyckats läsa någonting när jag har haft musik i bakgrunden.
Nu vill jag att alla böckerna ska finnas som pocket.

Städning, plugg och allmän ångest vs. massor av filmtittande, godisätande och drömmar?
Eh. Svårt val.

Vet ni vad?
Varje dag är den andre lik. På pricken! Det suger som fan.
Så här går varje vardag till:
Jag går upp, duschar, äter frukost, stressar, åker till skolan, hänger i skolan, sitter kvar i skolan efter att jag slutat, kommer hem, är rätt trött, lagar mat, inser att jag borde plugga eftersom det är så jäkla mycket som ska göras, sätter mig vid datorn istället, får den där ångesten igen och inser att jag verkligen borde plugga, sitter kvar vid datorn, döar verkligen vid datorn eftersom jag egentligen inte har någonting här att göra, får panik ännu en gång och till slut går jag och lägger mig och tänker på den omöjlige Mr X som jag tänkt på hela dagen.

Jävligt roligt, eller hur?

Så här ser varje helg ut:
Sover till tio ungefär, ligger kvar i sängen och tänker att jag ska dra mig ett bra tag, behöver gå på toa, så jag bestämmer mig för att göra det och sedan gå upp igen, blir kvar nere istället och äter frukost, sitter och gör ingenting, alternativt går upp på rummet och slår på Kent, sedan döar jag ett tag, får panik över att jag borde plugga men tänker som vanligt "jag gör det sen", döar, får panik, döar, får panik, tittar på något uselt tv-program, alternativt hänger med Ida.
Självfallet har jag tänkt på Mr X hela dagen.

Så jäkla värdelös helg! Förutom att hänga med Ida då.

Jag hatarhatarhatar mina dagar. Jag har inget jävla intresse och jag har ingen jäkla motivation till att plugga.
Jag kan lika gärna gå i ide.

Vart optimistiska Evelina tog vägen? Ja, jag vet inte riktigt.

Skolan är igång igen och jag har redan ångest.
Skit också.

Kleerup är sjukt överskattad och jag fattar verkligen inte grejen med att servera alkohol.

Well, that's all I had to say.

Det är sorgligt att lovet snart är över. Rätt skönt visserligen, men sorgligt.
Skönt eftersom jag äntligen får någonting att göra om dagarna igen. Varenda lov går jag upp tolv-ett och sedan sitter jag i pyjamasen framför datorn hela dagen. Och äter massor av onyttiga saker. Okej, sommarlovet är lite annorlunda eftersom det är typ två månader långt, men alla korta lov. Samma visa varenda gång.
Det är dock sorgligt att lovet är över eftersom jag måste börja stressa med allt skolarbete igen. Jag kan verkligen inte göra saker när jag borde, därför blir det stress och oro. Shame on me.
Det borde nog också bli en av de saker jag ska ta itu med i år. Att göra grejer i tid.

Jag är fortfarande sjukt pepp på 2009 faktiskt. Jag är fortfarande fast besluten om att jag ska vara glad i år, och jag ska vara nöjd. Jag brukar alltid klaga så jävla mycket, på absolut ingenting alls. Jag har oftast ingen anledning alls att klaga, ändå gör jag det.
Varför? För att det är bekvämt kanske. Eller för att jag inte orkar anstränga mig. Kanske är det båda grejerna. Eller så kan det vara av någon annan korkad anledning. Oavsett vilken av dem det är, så måste jag lägga av med det. På momangen.

Livet är alldeles för kort, ni vet.