Idag har inte jag varit så pepp (ingen annan dag denna vecka heller, som ni kanske märkt).
Men, fredagen blev precis räddad. Jag har nämligen äntligen lyckats lyssna på skivan jag fick av världens finaste Emelie igår! Eller ja, inte alla låtar, det är nämligen cirkus femhundra eller så, men typ tio. Än så länge.
Och jag älskar det!

Jag träffade alltså Emelie igår. Först sprang vi runt lite på byn eftersom jag letade mat (inte i papperskorgar) och sedan gick vi hem till henne och klippte tidning och jag dog. Hon har hund, och jag tål inte hundar. Det var det dock värt, för Emelie är ungefär det absolut bästa som finns, och då gör inte lite allergi någonting.
Och hon hade bränt en skiva till mig! Seriöst, jag älskar blandskivor, särskilt när andra har gjort dem och jag inte har en aning om vad den innehåller. Vet ni vad som var det bästa? Skivan var på freakin' 4GB, och typ 3 av dessa var upptagna av musik. Helt freakin' underbart. Emelie är helt freakin' underbar!





Idag åkte hon tyvärr till Stockholm för att hänga på Rise against-konsert och träffa pojkvän, men jag tyckte att hon kunde ha varit kvar hemma ett tag till. Hon lyssnar dock inte på mig så ofta när det gäller sånt, så jag får vara nöjd med att jag fick träffa henne igår! Och om min blogg innehöll smileysar skulle det ha varit en sån där glad gubbe med ett D till mun här.

Förresten, jag var i skolan igår kväll. Det var typ öppet hus, sådär så niorna kunde kika på olika program. Jag hängde där och berättade varför jag går samhäll typ. Det var lite trevligt.
Vad som inte var trevligt var att något program i Rättvik eller något hade med sig ett gäng ormar! ORMAR! Livs levande! Jag avskyr ormar och var ungefär en meter från att dö. Helt ärligt faktiskt. Så fort jag såg att de satt med ormarna ovanför trappen tvärstannade jag och vände ryggen mot dem. Det var dumt. Jörgen nickade och kollade bakom mig och när jag vänder mig om står Johan med en jävla orm ungefär en meter ifrån mig och är på väg mot mig. Jag gallskrek, sådär på riktigt gallskrek, och rusade ner för trappan. Sedan stod jag där, i minst fem minuter. Jag vägrade gå förbi de där ormarna, så jag fick ta en annan väg upp sen när jag var tvungen att gå in i klassrummet för att prata igen.
De där ormarna höll verkligen på att ta livet av mig.