Idag har jag tänkt rätt mycket. Jag har tänkt, och jag har kommit fram till att jag har förlorat hur många som helst av de jag tyckt allra mest om. De har försvunnit mer eller mindre i alla fall.
Nog mycket för att det ska skära som ett nyslipat knivblad i hjärtat. Nog mycket för att jag ska gråta.

Jag vet att det enda som är konstant är förändring, och allt förändras, alltid. Det gör bara så fruktansvärt ont, och det känns så fruktansvärt meningslöst att man är dum nog att tycka om vissa vänner så mycket när man ändå vet att saker förr eller senare kommer förändras så det gör ont.

Fan.